Trumspreten

Trumspreten

Rotar i julpyntslådan och får tag i en gammal julgransprydnad som väcker två barndomsminnen. Det är en liten, röd glastrumpet som på den tiden då det begav sig, även gick att få ljud ur när man blåste i den. Ett disharmoniskt ljud typ såna där tutor som hos Buttericks kallas ”blåsormar”.  Minnena som dyker upp rör en jul för nästan 50 år sedan då jag var 4-5 år gammal.

Min mor och min syster, då i 17-årsåldern, pyntade huset inför julaftonen och av någon anledning var de överens om att lillasyster inte skulle delta i själva pyntandet. För att hålla mig borta från granen fick jag låna glastrumpeten ”Trumspreten” som jag kallade den. Jag tutade glatt och intensivt men ganska omgående tröttnade de på min konsert och tog trumspreten och satte den HÖGT uppe i granen så jag inte skulle kunna ta ner den. Jag minns fortfarande hur besviken jag blev. När de hade klätt granen färdigt övergick de till att lägga ut juldukar och sätta upp bonader och inte heller i det arbetet fanns det utrymme för en lillasysters ivriga små händer. När allt var klart stängdes dörren till vardagsrummet och min syster försvann in på sitt rum och mamma gav sig ut på en promenad tillsammans med sin bror. Kvar var jag, med oförlöst julpyntslängtan i mitt lilla barnabröst.

Denna längtan måste tillfredsställas. Vad göra? Jo, jag tog alla julkort som kommit till familjen, de var snyggt samlade i ett stort rött tyghjärta som hängde i hallen, letade fram tuben med Karlssons klister, kröp in under köksbordet och limmade fast alla julkort på väggen under bordsskivan. Blev riktigt snyggt och mycket juligt.

Därefter gick jag in i det julstängda vardagsrummet och inspekterade granen. Jag räknade ut att om jag drog i den högst belägna gren som jag nådde till skulle granen böja sig och jag skulle kunna få tag i trumspreten.

Så jag drog. Granen böjde sig. Men jag hade inte räknat med att den skulle väga över och falla. Vilket den gjorde. Granen, en riktigt stor en, föll rakt över mig och landade klirrande och krasande på parkettgolvet. Alla kulor var av glas och efter min insats var de icke mer. Själv stack jag upp mitt bland alla grenar och hade snabb som en vessla lyckats fånga trumspreten under granens färd mot golvet. Triumferande höjde jag handen med trumspreten och log… tills jag såg ut genom altandörrens fönster och mötte min mors blick. Hon hade just återvänt från promenaden när hon fick bevittna julgranens fall.

Jag har inte några minnen av att jag blev bestraffad för mina tilltag. Snarare har jag fortfarande minnen av en känsla av triumf över att ha överlistat min julnjugga familj.

1 ab:

skriven

Sitter här och skrattar och hejar på den lilla julpyntaren/trumspretisten!

2 Bloggblad:

skriven

Det var en härlig ljuvlig julberättelse... :)
Tack för mail, ska på darrande ben ta mig ner till åtminstone övningen inför julkonserten, sen får vi se om Treo gjort verkan eller om jag överlåter mina körbarn till någon annan...
Återkommer.

3 Quid Vis:

skriven

Jag ser något väldigt kreativt framför mig. Du gav dig inte trots att du var liten. Trumpspreten är symbolisk. I vissa sammanhang behöver man tuta högt och ljudligt. Den ser ut som en bloggstrumpspret.

4 Rut:

skriven

Håller med föregående skribenter, vilken ljuvlig berättelse.
Jag ser för mej den lilla tödens, som hon ser det, otillfredställda längtan att delta i julbestyren där hon sitter med Karlsson klistertuben under köksbordet och dekorerade med julkorten.
Att hon försökte ta tillbaka trumspreten kan knappast skyllas på tösen fast resultaten var katastrofalt.
Om du straffats hade du säkert kommit ihåg det.

5 Inga M:

skriven

Fin liten julberättelse om trumspreten o julgranen. Man får väl vara glad att det inte var levande ljus i den också. Det var alltid fasan hemma i mitt barndomshem; att granen med de levande ljusen i skulle välta eller antända något änglahår.

6 Sylvia:

skriven

Vilken härlig berättelse. Jag ser allting framför mig. En sån där glastrumpet minns jag från min barndoms jular. Vi hade också några sådana i granen.

7 Eva:

skriven

Nu kommer jag att tänka på dig ( och le ), när jag hänger upp min trumpet (har kvar sedan jag var liten) i granen detta år!! Tacl!

8 atiR:

skriven

Underbar berättelse! Tack för den.

9 atiR:

skriven

Svar på mail kommer, så småningom. Tack!

10 maruschka:

skriven

Kommer alltid att tänka på dig när jag ser en röd trumpet efter denna söta berättelse...;o)

11 lalandakid:

skriven

Tack för dagens söt-garv!
:D

12 Ensambarn:

skriven

Instämmer med alla föregående talare. Vilken mysig berättelse!

13 Hannele:

skriven

Fint berättat, och du gjorde helt rätt. Kan inte ungarna få vara med i julförberedelser, så ska man inte ha någon jul.

14 En liten tant svarar alla:

skriven

Tack alla för uppskattningen! Tja, envis och stridbar redan då är väl slutsatsen man kan dra. Att jag inte blev bestraffad berodde nog på att min mamma, som annars var en varm anhängare av straff, blev så rädd när hon såg granen falla över den extremt tunna lilla tetan som var jag, att glädjen över att jag var oskadd tog överhanden. Jag var ett tunt , magert litet barn med flygigt ljust hår - såg ut ungefär som barnet Solstickan på tändsticksaskarna - så det var en sorts julmirakel att den stora, tunga granen inte åstadkom någon skada. Glädjande nog lärde de sig att jag hellre borde vara med i det ordinarie julpyntandet än utforma mitt eget i lönndom.

Kommentera här: