Trumspreten
Rotar i julpyntslådan och får tag i en gammal julgransprydnad som väcker två barndomsminnen. Det är en liten, röd glastrumpet som på den tiden då det begav sig, även gick att få ljud ur när man blåste i den. Ett disharmoniskt ljud typ såna där tutor som hos Buttericks kallas ”blåsormar”. Minnena som dyker upp rör en jul för nästan 50 år sedan då jag var 4-5 år gammal.
Min mor och min syster, då i 17-årsåldern, pyntade huset inför julaftonen och av någon anledning var de överens om att lillasyster inte skulle delta i själva pyntandet. För att hålla mig borta från granen fick jag låna glastrumpeten ”Trumspreten” som jag kallade den. Jag tutade glatt och intensivt men ganska omgående tröttnade de på min konsert och tog trumspreten och satte den HÖGT uppe i granen så jag inte skulle kunna ta ner den. Jag minns fortfarande hur besviken jag blev. När de hade klätt granen färdigt övergick de till att lägga ut juldukar och sätta upp bonader och inte heller i det arbetet fanns det utrymme för en lillasysters ivriga små händer. När allt var klart stängdes dörren till vardagsrummet och min syster försvann in på sitt rum och mamma gav sig ut på en promenad tillsammans med sin bror. Kvar var jag, med oförlöst julpyntslängtan i mitt lilla barnabröst.
Denna längtan måste tillfredsställas. Vad göra? Jo, jag tog alla julkort som kommit till familjen, de var snyggt samlade i ett stort rött tyghjärta som hängde i hallen, letade fram tuben med Karlssons klister, kröp in under köksbordet och limmade fast alla julkort på väggen under bordsskivan. Blev riktigt snyggt och mycket juligt.
Därefter gick jag in i det julstängda vardagsrummet och inspekterade granen. Jag räknade ut att om jag drog i den högst belägna gren som jag nådde till skulle granen böja sig och jag skulle kunna få tag i trumspreten.
Så jag drog. Granen böjde sig. Men jag hade inte räknat med att den skulle väga över och falla. Vilket den gjorde. Granen, en riktigt stor en, föll rakt över mig och landade klirrande och krasande på parkettgolvet. Alla kulor var av glas och efter min insats var de icke mer. Själv stack jag upp mitt bland alla grenar och hade snabb som en vessla lyckats fånga trumspreten under granens färd mot golvet. Triumferande höjde jag handen med trumspreten och log… tills jag såg ut genom altandörrens fönster och mötte min mors blick. Hon hade just återvänt från promenaden när hon fick bevittna julgranens fall.
Jag har inte några minnen av att jag blev bestraffad för mina tilltag. Snarare har jag fortfarande minnen av en känsla av triumf över att ha överlistat min julnjugga familj.
skriven
Sitter här och skrattar och hejar på den lilla julpyntaren/trumspretisten!