Grattis på Farsdag, pappa!
Grattis på Farsdag, pappa!
Jag tror att din himmel är en stor gammelskog med många mossbevuxna stubbar att slå sig ner på, en gammal ryggsäck med en termos där det heta starka kaffet aldrig tar slut och mörka tjärnar att meta abborre i. Det var dit du gick för nästan exakt 10 år sedan. 80 år och en månad gammal, mätt och trött på livet .
Medan du fortfarande var rörlig och stark trots hög ålder, åren mellan 75 och 80 grälade min syster och jag ständigt om dina fisketurer. Du och en gammal vän åkte till den stora sjön långt ute i skogen, rodde ut och la nät. Min syster ville att vi skulle övertyga dig om att du måste sluta med det. Du kunde ju falla i vattnet och drunkna. Vi enades aldrig om någon övertalningskampanj för dels skulle den aldrig ha lyckats och dels hävdade jag med eftertryck att det i så fall skulle vara samma sak som att vi försökte ta livet av dig. Det var ju när benen inte längre bar ut i skogen som du gick bort till evigheten. Då var det färdiglevt.
Du lämnade efter dig många goda minnen och de två sentenser som du byggde ditt arbetsliv och din barnuppfostran på:
1. Tänk goda tankar
2. Man får aldrig tränga in någon i ett hörn, alla ska ha en väg ut och en möjlighet att behålla ansiktet.
Jag vet inte vad du skulle ha tyckt om det jag skriver i min blogg men eftersom du älskade debatter och kunde spela djävulens advokat tills tonåringen nästan bröt samman skulle du antagligen ha följt debatterna med stort intresse. Däremot tror jag inte att du skulle ha skrivit någon blogg själv. Du var inte intresserad av eget skrivande utöver det som jobbet krävde av rapporter och annat. När du och mamma var på bilsemester skickade du vykort , korta och kärnfulla undertecknade "Mor som far".
Jag saknar dig men hoppas att du har det bra och att du uppskattade strofen jag valde till annonsen :
Det är så tyst i skogen,
i stora, djupa skogen.
Dit hittar inte plogen
och ingen lies slag.
Dit hittar bara jag.
Ur En skogsvisa av Bo Bergman
Skaffa fippelvänlig ringsignal!
Trots den ymniga förekomsten av mobiltelefoner, nu i snart sagt var tonårings, mans, kvinnas och barns hand så kvarstår behovet av att visa världen att man HAR en mobiltelefon. Åtminstone här där jag bor.
Det talas HÖGT i de mest olämpliga sammanhang.
Senast på det lilla fridsamma stadsdelsbiblioteket - några låntagare strosade i vilsam tystnad runt bland hyllorna i eftermiddagssolen och valde böcker när en man i yngre medelåldern gjorde entré. Hans mobil ringde och han SVARADE. Och inledde ett högröstat samtal. Medan han gick runt bland bokhyllorna. Då kände jag hur min mun öppnade sig och högt och ljudligt sa:
- Du , alla vi andra här på biblioteket vill passa på att be om en hälsning till den som ringer.
Snabbare sorti har aldrig gjorts från ett bibliotek. Vi som var kvar nickade till varandra och fortsatte att välja böcker. Under vilsam tystnad.
Något som min egensinniga mun ännu inte lyckats kommentera till den det vederbör, är folks ringsignaler. Som vi alla vet kan man ha nästan vad som helst som ringsignal. Vi har antagligen olika motiv till vilka signaler vi väljer. Häftig, modern, nostalgisk, humoristisk, utstickande.... ja, det finns flera aspekter på hur man vill att ens mobil ska låta när någon ringer. Att ha en ovanlig signal som man själv lätt känner igen är nog ett vanligt skäl.
Men om man väljer en ovanlig, utstickande och därmed i längden irriterande signal bör man för den allmänna folkhälsans skull vara snabb med att svara. Följande utspelas alldeles för ofta på tåg, i affärer, på restauranger och liknande ställen:
En mobiltelefon ringer och ringer och ringer och ringer med en påträngande , högljudd ringsignal medan mobilägaren letar i alla fickor, i handväskans alla fack, på nytt i fickorna, javisstja i den stora kassen också och ser man på där låg den riiiiiiing riiiiing riiiiiiing riiiiing på HÖG volym ( t.ex med signalen "Men svara då, ska du inte svara nu, det ringer ju, svara då" uttalat med en alltmer klagande och intensiv röst eller en hysteriskt skällande hund...).
Mobilägaren får så till sist tag i sin lilla, eleganta mobil riiiiiing, riiiiing, riiiiiing och kisar närsynt mot knapparna, fipplar med knapparna riiiiing riiiiiing riiiing och till slut äntligen lyckas mobilägaren svara och få tyst på mobilen.
En variant på ovanstående är att det riiiinger och riiiinger, ingen letar. Ljudet stegras. Ingen letar. Efter en lång stund skriker någon Nämen , gud är det min som ringer , jag har bytt signal så jag känner ju inte igen den.... och se'n börjar letandet enligt ovan.
Alltså, jag har full förståelse för letandet.
Jag har full förståelse för att man inte känner igen sin mobilsignal när man just bytt.
Jag har full förståelse för att det är svårt att se knapparna.
Det är inte själva fipplandet som är problemet. Att vara fipplare är mänskligt.
Men om man är en fipplare ska man inte ha hemska, skrikiga, enerverande, ylande ringsignaler på sin mobil och man ska inte ha den inställd på högsta volym och absolut inte på stegrande - av hänsyn till omgivningen.
Själv har jag vissa fipplardrag i min tantpersonlighet och har därför valt Brandenburgkonserten och har mobilen inställd på låg volym samt förvarar den alltid i samma väskficka. Ett föredöme bland fipplare!
Tant goes ninja
Samma kväll som jag skrev mitt förra blogginlägg om mitt möte med de tillfälliga försäljarna i en av våra gallerior beslöt jag att det var icke nog att bara skrika ut i cyberrymden om detta oskick. Åtgärder borde vidtas.
Beväpnad med små fragment av information (Gallerians namn och en produktslogan) gav jag mig ut på jakt efter någon att tilltala om detta oskick.
Internet är underbart.
Inom kort hade jag ur Internets skrymslen, grävt upp både fastighetsägaren för hela gallerian och företaget vars produkter salufördes.
Epost är underbart.
Två mail författades i stil med mitt blogginlägg.
Dagen efter hade jag fått svar från båda adressaterna.
Båda svaren innehöll
* tydligt avståndstagande från beteendet
* erkännande av att det var ett problem man tampades med
* snyggt och rakt uttryckt ursäkt
* stort tack för att de blivit informerade
* information om vilka åtgärder som skulle vidtas - i båda fallen skulle säljarna varnas och deras säljorganisation kontaktas och det skulle ske samma dag.
Vad har då ninjas med detta att göra?
Jo
Ordet Ninja är japanska och kan bl a översättas till "dold person" vilket ganska bra sammanfattar ninjans arbetsmetod. En annan översättning är "en person som uthärdar". Ninjan opererade på samma sätt som dagens underrättelsetjänster alt. jägar/elitförband genom att utföra olika underättelse-arbeten, spionage, kontraspionage och andra specialuppdrag. De anlitades också som strateger och taktiker av olika stridande fraktioner då ninjan var skolad i krigföring på alla nivåer.
Källa: Wikipedia
Med andra ord:
Reta inte små tanter!
Det bor en ninja som har svart bälte i internetsök i den man minst anar!
Jag vill vara Silvia
Ett mer folkligt förhållningssätt är att låta galleriorna var öppna för alla och låta mig få Silvias livvakter med mig på shoppingturen.
Det bästa alternativet är förstås att kasta ut alla ambulerande försäljare med deras telefonabonnemangserbjudanden, deras skönhetsmedel, deras omega3-erbjudanden... och deras påträngande otrevliga säljstil.
För det är dessa personer som frambringat detta begär efter att vara Silvia eller åtminstone få shoppa under samma villkor som drottningen, i frid och ro.
Picture this som den gamla damen säger i tvserien Pantertanter:
Idag kl 17.45 går jag med snabba steg genom en av våra Gallerior, på väg till bussen efter att ha handlat på Konsum. Jag bär två matkassar.
Tre yngre män, försäljare står vid en tillfällig monter i mitten av Gallerian. En av dem siktar in sig på mig, viker ut från montern och ställer sig i min väg, ler och säger HEJ.
Jag tar ett steg åt sidan för att komma förbi och säger Nej tack.
När jag passerat honom hör jag honom säga högt, mycket högt:
- Inte ens ett hej. Det var trevligt.
Jag blir urarg och vänder tillbaka och säger ifrån om att jag inte ville ha några spydiga kommentarer efter mig.
Då börjar han flinande argumentera;
-Jag sa bara Hej och du svarade inte.
Jag svarar att jag sa Nej tack, och finner mig så indragen i ett argumenterande med alla tre försäljarna.
"Han säger hej till alla Å du sa inte ens hej"
" Jag sa nej tack och jag vill inte höra spydiga kommentarer...
"Men han säger hej till alla å du sa inte hej"
osv
Tre stycken försäljare står alltså och driver med den irriterade kunden, flinar och slår ut med armarna.
Då insåg jag att jag befann mig i en ohållbar situation och höll dessutom på att missa bussen. Så jag gick. Men jag är fortfarande arg.
Jag är arg dels för min egen skull. Jag hävdar bestämt min rätt att gå oantastad på gator, torg, i gallerior, på centralstationer etc. Oantastad av alla oönskade kontakter med exempelvis fyllon, religiösa grupper och försäljare vill jag röra mig fritt i tillvaron.
Jag är också arg för dessa grundlurade ungdomars skull. Vem f-n är det som lär dem att försäljning ska gå till på detta alltmer aggressiva sätt som man träffar på överallt nu?
Till tröst för personer med stökiga hem (som jag)
One of the advantages of being disorderly, is that one is constantly making exciting discoveries.
A. A. Milne
(1882 - 1956)
Det är mycket nu
Ord har jag lågande,
länge jag måst dem spara
ur Böljeby-vals
Redan som ung...
Upprördes starkt av orättvisor och dumheter.
Upphävde min stämma i allehanda diskussioner i och utanför skolan. Iförd basker som modet föreskrev debatterade jag med lärare och klasskamrater.
Ibland blev jag väldigt trött av allt debatterande och av att ständigt bli upprörd.
Så en gång i tonåren sa jag uppgivet till min far:
- Varför är jag inte en så'n som är nöjd med att bara läsa Mitt Livs Novell och grubbla över vilka kläder jag ska ha på lördagkväll? Varför är jag en så'n som ska diskutera och leva om?
Min far svarade:
- Det kommer att komma tider i vars och ens liv då alla kommer att behöva diskutera, även de som nu bara ägnar sig åt att läsa Mitt Livs Novell och då har de inte någon träning på det, inte några redskap för det. Var du glad åt all träning du får nu.
Inte konstigt att jag blev som jag blev med en så'n far.
Man kan klicka för att se lite större bild
Surrealistisk tillvaro
Igår var jag på jubileumskonsert i vårt konserthus. Huset fyllde 10 år och det har firats i fyra dagar. Avslutningskonserten utfördes av Ale Möller och hans band med gästmusiker. Ja... otroligt , är ordet.
Men lokalbladets recensent som i och för sig var lika tagen av själva konserten var ändå tvungen att tjura ur och avsluta recensionen med att klaga på att det inte var några kvinnliga musiker som fått en framträdande plats under jubileet samt att genomsnittsåldern på hedersgästerna var för hög (Nej, jag var inte en av dem, jag var bara en alldeles vanlig betalande besökare). Recensenten berömde dock enskilda medverkande inklusive den kvinnliga medlemmen i Ale Möllers band. Men underlät helt att nämna den fenomenala kvinnliga fiolspelaren som medverkade i sista numret... Varför inte uppmärksamma de kvinnor som faktiskt var med?
2.
Se'n läste jag Expressen som rapporterade om att Katrin Schulman, den onämnbares lagvigda hustru, varit i bråk med vakter på ett känt etablissemang vid Stureplan. Hon var full och vakterna kastade ut henne. Bråk uppstod. Vakten filmade diskussionen dem emellan och la ut den på Youtube... (Den är borta nu). Vilken värld lever såväl profilerna som vakterna i?
3.
Sökte sedan i Aftonbladet för att se vad de skrev om detta. Jag menar , Anna Sjödin var ju på helsidor efter en liknande historia. Och blev av med jobbet. Men om Aftonbladet har skrivit så är det rejält undangömt. Javisst ja... den onämnbare jobbar ju kvar så hustruns fyllebråk tas inte upp av arbetsgivaren.
4.
Slötittade på "Stepford wives" filmen om staden där kvinnor får små chips inplanterade i hjärnan och programmeras till att var blonda, högbystade hemmafruar som tjänar sin män. Filmen slutar PK med att hjältemake avprogrammerar alla på initiativ av sin listiga fru och alla kvinnor blir på nytt starka och framgångsrika. De dumma äkta männen hålls i husarrest i staden och tilldelas hemmafrurollen. Om de kommer hem med fel toapapper så hotas de med stryk. Bette Midlers rollkaraktär slår i en avslutande tv-intervju fast att män är svin. Det skulle vara en komedi. Jag skrattade inte en enda gång.
5.
Såg slutet av ett nytt debattprogram på SVT, Beckman, (nån mer )och Can. Tre olika programledare ska resonera om aktuellt ämne med några inbjudna gäster. Ikväll var temat "Är det synd om männen?" eller nåt sådant. Bland de inbjudna var Pär Ström, mannen som försöker stå upp till mannens försvar. Denne till uttrycket timide man var helt uppenbart kvällens syndabock. Programledare Beckman spände isblicken i honom när hon ställde frågor och osade förakt. "Du skriver ju din bok... ja i falsett, du verkar känna dig kränkt"
Pär Ström sa att han kände sig kränkt av de mansbilder som målas upp och som tillvitas alla män... och se'n sa han det värsta... att media bidrog till detta...
De andra två män som var inbjudna höll naturligtvis inte med Pär Ström utan levererade godkända svar som handlade om att ta ansvar för att förstå hur det ser ut och att det finns mycket att förändra etc etc etc... då mjuknade programledarens bistra uppsyn. Å se'n var det slut.
6.
Därefter såg jag en trailer för ett kommande program i TV4+, Bröllopsbonanza... två blivande brudar ska förbereda sina bröllop... några blivande brudgummar syntes inte till. Har de inget att säga till om? Kom då ihåg att jag nyss såg ett bröllopsprogram i en annan kanal. Programmet går ut på att tre blivande och överviktiga brudar ska tävlingsbanta och den som gått ner mest vinner sin drömbrudklänning...
7.
Läser i lokalpressen att Skolverket beviljat ytterligare en friskola att starta gymnasieutbildning med hästinriktning i vår stad. Trots att det redan finns en friskola med hästinriktning i utbudet här och trots att de inte fyller sina platser. Det är ju liksom inte kö och stark efterfrågan - är det inte sånt som visar hur stor marknaden är?
Nå, världen är galen.
Själv tänker jag starta ett friskolegymnasium och göra mig stora pengar. Det ska vara ett grisprogram med estetisk inriktning. En ekologisk grisfarm ska skötas av de glada eleverna. Den estetiska inriktningen är självklart dans. Karl-Petter, grisfarmaren från Bonde söker fru dansar ju i Let's dance (f.ö. med den äran) så jag tänkte vara trendkänslig och slå mynt av det dagsaktuella. Och självfallet ska alla vara jämlika. Dock ska några vara mer jämlika än andra.
Kära ni...
Svaret är ingenstans. Jag är här. Framför min dator. Och läser tidningar på nätet... och tar del av vad som beslutas i staden... i riket... och vad som räknas som nyheter i rikspressen.
Sammantaget ledde det fram till ett tillstånd som knappt kan beskrivas i ord. Det har dessutom helt förhindrat mig från att uttrycka mig på ett civiliserat sätt. Därför visar jag det i bild.
Klicka om du törsÅterkommer i ordform när jag lugnat ner mig.
Vuxen och förbannad men ingen hackare
Kan man få en kopp kaffe?
När man är vuxen och förbannad men ingen hackare?
Aftonbladets nya chefredaktör Jan Helin bjöd igår in Vuxna Förbannade Hackare ( de som hackat Aftonbladets mailserver) till eftermiddagskaffe för att berätta hur han ser på Aftonbladets uppdrag. Det skulle förvåna mig om VFH dök upp trots att de lovades anonymitet. Vem vet, risken finns att Jan Helin skriver om dem i något internt mail som någon annan hackar sig fram till. Kafferepet är kanske tänkt som en variant på förre chefredaktörens webbforum "Hörru Anders" där läsarna kunde ställa sina frågor och få svar av chefredaktören Anders Gerdin.
Jag läste visserligen inte "Hörru Anders" varje gång men mitt intryck är att det handlade om att hälla vatten på en mediegås. Redan rubriken väckte min tvekan och Anders Gerdins svar ingav inte något hopp om att synpunkter från läsekretsen skulle beaktas. Men något trängde ändå fram för döm om min förvåning när jag läste Anders Gerdins julkrönika i Dagens Media: Aftonbladets avgående chefredaktör Anders Gerdin tror att positiva berättelser kan vända kvällspressens vikande upplagetrend.
Javisst behöver vi positiva nyheter. Det händer trots allt oerhört mycket positivt varje dag men media rapporterar mest om elände och skandaler. Finns det inga skandaler att tillgå så uppfinner man dem eller åtminstone blåser upp bagateller till katastrofformat. Som Aftonbladets krampartade rapportering av "Stjärnorna på slottet".
En viss form av positiva nyheter är något som dam-/familjetidningar typ Året Runt, Allers, Hemmets journal m.fl. specialiserat sig på. "Den lilla människans kamp", folket "ute i stugorna" som vi alla kallas som inte ingår i medieetablissemangets närmaste krets. Aftonbladet har i samma tradition nyligen korat "Svenska hjältar" komplett med tv-sänd gala och allt , där tårögda "mediepersonligheter" vilt applåderade den "lilla människans insats ute i stugorna" långt från medieredaktionernas hypade värld.
OBS! Jag tycker att alla dessa som blev svensk hjälte absolut förtjänar att uppmärksammas och hedras.
Men en kampanj och gala gör inte Aftonbladet till en bra tidning. En möglig tårta går inte att äta bara för att man spritsat färsk grädde i snygga mönster.
Man skulle ju kunna strunta i kvällspressen. Och det gör jag i så motto att jag inte köper tidningarna. Men jag är genuint upprörd över att dessa viktiga plattformar förslösas på rent skräp. Jaja, jag vet att det handlar om upplagor, att sälja lösnummer på braskande, kittlande rubriker. Men uppenbarligen funkar inte det konceptet längre. Den hastigt vikande upplagan bekymrar ledningen och ägarna. Tror jag det, aktieutdelningen lämnar förstås en del i övrigt att önska.
Kvällspressens grundläggande problem är att kvällspressens ägare saknar värdegrund. Eller snarare, deras enda värdegrund är vinst. Hur denna vinst åstadkoms spelar ingen roll.
Folk som gör vad som helst för att ge ägarna vinster finns det uppenbarligen gott om. Karriärister inom branschen är villiga att sälja sin eventuella journalistiska heder och yrkesetik för att klättra i löneligan. Enligt Dagens Medias löneliga tjänade Anders Gerdin, Aftonbladet 3.389.622 (och Otto Sjöberg, Expressen 3.775.370) under 2007. Mobbingbloggaren som slutade blogga men som fortfarande är anställd av Aftonbladet tjänade i sammanhanget blygsamma 555.300, men det är ju i alla fall en liten nätt månadsinkomst på 46 275... Kanske inte varje krona kommer från Aftonbladet men ändå...
Det som borde vara förvånande med att vinst till vilket pris som helst är den värdegrund som styr, är att Aftonbladet ägs till 50,1% av LO...
Vilken syn har LO på sina medlemmar då man som ägare tillåter att tidningen profiterar på människans sämsta sidor? Blodtörst, skandalhunger... gladiatorspel...
Hur kan LO frånhända sig ansvaret och möjligheten att driva en bra, seriös tidning?
Mina råd till Jan Helin om han vill att sådana som jag ska betala för tidningen är
* förbjud rubriksättarna att använda följande ord och uttryck
attack, chock, rasar mot, utbrott, idolstjärnan, mediepersonligheten, dokustjärnan, profil och ... vi -har- hela- listan
* förbjud journalisterna att hämta skvaller från News of the World, The Sun, Daily Sport, Daily Star, The Globe eller National Enquirer. Läs den debattartikel som Aftonbladet själv publicerade 2005 om just detta.
* rensa ut skandaljournalisterna och anställ folk som har utbildning och kunskap
* låt reportrarna förtjäna sin by-line , sluta göra reportrarna till låtsaskändisar
* börja ägna er åt seriös journalistik på alla avdelningar även nöjessidorna. Att skriva dag ut och dag in om trasiga flickor som Britney Spears är bara vidrigt.
Media är viktiga för demokratin. Sverige är ett litet land med få rikstäckande tidningar. För den offentliga debattens skull behöver vi flera olika tidningar. Därför är kvällspressen som medieplattform för viktig för att enbart ignoreras.
Önskningar inför ett nytt år
Jag önskar
att vi alla ska minska vår konsumtion av både det ena och det andra, fyrverkerier t.ex.
att vi alla ska börja göra medvetna val när vi handlar och köpa mer närproducerat och ekologiskt . Köp inte beresta limpor! Köp närproducerad limpa!
att stat och kommuner ska underlätta och förbilliga kollektivtrafiken, mer tåg på inrikesflygets bekostnad
att de 300 000 som valt att "fly" julstöket som kvällstidningarna uttrycker det, och tagit flyget till fjärran land och alla de som bidragit till "rusningen" för att boka sommarens flygresa redan före nyår, ska se över sina resvanor för framtiden - bland dessa finns naturligtvis människor som reser för första gången efter att länge ha sparat till drömresan. Men framför allt finns här de som anser att det är en mänsklig rättighet för just dem själva att resa med flyg långt bort för att turista. "Inte flyga? Hur hade ni tänkt att jag ska komma till Thailand då? Gå eller paddla?" som en kvällstidningskommentator uttryckte sig härförleden som svar på frågan om vad som skulle få dem att sluta flyga.
att USA väljer en något så när förnuftig president som tar itu med deras egna inrikesproblem, ger f-n i att starta krig överallt och istället tar klimatfrågan på allvar
att Aftonbladets nya ledning slår världen med häpnad genom att rensa ut kändisskvallret, chockerna, attackerna, alla som rasar mot än det ena än det andra och istället gör en intressant, läsvärd tidning som får stigande upplagor. Något bör de ju göra för sina egna köttgrytors skull eftersom upplageraset för kvällspressen glädjande nog,går allt snabbare.
På det personliga planet önskar jag för mig och mina närmaste strålande hälsa, exempellösa framgångar och obeskrivlig lycka.
Julgrodor
Trägna besökare i denna blogg har antagligen listat ut att jag har ett särskilt förhållande till grodor. Jag samlar på grodor (försöker undvika de språkliga) och grodbeprydda föremål. Jag lägger inte ner stora pengar på att införskaffa samlarobjekten själv. Det behöver jag inte. Grodorna kommer till mig via familj och vänner. Jag har grodor i alla rum. I vardagsrummet står ett helt vitrinskåp fullt med grodor från när och fjärran. Duschdraperi, toaborste, toarullehållare, duschmössa, muggar, tallrikar, snapsglas, ljusslinga, fotoramar, kuddar... Produktutvecklarnas fantasi känner inte några som helst gränser.
De som ger mig grodor i present kan grovt delas in i två grupper; gruppen med de som ger mig söta grodor de själva blir charmade av och gruppen som består av mina två favoritmänniskor som satt sig i sinnet att leta upp de värsta grodor som finns.
I år slog den sistnämnda gruppen alla rekord. Jag packade upp den ena grodan värre än den andra vid julklappsutdelningen. Hur gräsliga de är kanske inte riktigt framgår av bilderna nedan men jag lovar... Jag vill understryka att jag skrattar så jag skriker och blir jätteglad när jag får dessa fruktansvärda presenter. Det ligger mycket kärlek i att leta monstruösa grodor till lands, till sjöss, på nätet etc. Klicka för närstudier, om du törs.
Denna lilla feta groda med ögon som pekar åt alla håll passar bra till att illustrera "efter-julbordet-och-snapsen-"tillståndet.
Denna märkliga groda är tydligen tänkt som ett bruksföremål. Vi gissar på tandborstställ men vet inte säkert. Notera dess uppgivna min.
Här ett par grodor vid foten av en kruka. Den lilla grodan är helnäck som grodor brukar vara men i och med att den sitter i en pin-up-pose bredvid en fullt påklädd, fullvuxen groda blir det visuella budskapet lite dubbelt.
Så kom den.
Grodan från helvetet.
Den är metallicgrön, har ett gigantiskt huvud som dessutom nickar ovanför den lilla kroppen.
En aliengroda.
Inhandlad i en ... tygbutik!!!
Jag vet inte om givarna drabbades av ruelse eller om de vill ge mig någon vink av annat slag men efter aliengrodan kom denna:
En grodprins på ett rosa örngott...
God Jul
Mildögd, snäll och jultindrande placerade jag ut mina egenhändigt gjorda tomtar och kände julfrid.
God Jul!
