Varför Tant?
Dels finns det ett uttryck i vår familj som härstammar från sonens tonårstid och dels tycker jag att det är för lite tanter bland 50+ och uppåt.
Orden tjej, ungdomlig, modern, tuff, fräsch förekommer ymnigt i beskrivningarna av (mest riktigt kända) medelålders och åldrande kvinnor. Kvinnotidningarna envisas med att föreslå oss allehanda kurer och ingrepp för att ge utseendet sken av ungdomlighet. Bantning, anti-rynkkrämer, plastikkirurgi varvas med reportage om hur man fångar en ung älskare. (Så trist - vill de verkligen inte prata med honom också? Vilka gemensamma referensramar kan man ha med någon som är lika gammal som ens äldsta barn? För att nu ingen ska ta illa upp vill jag poängtera att jag inte ser något som helst fel i ålderskillnader i kärlek. Det jag vänder mig mot är de "kampanjer" som stundom bedrivs i ämnet.)
Varför denna panik när det gäller utseendet?
Som tant har man väl lärt sig uppskatta den trogna kropp man fått, försonat sig med de delar som inte ryms inom rådande ideal och hittat sina egna vackra drag som man kan framhäva utan att skära med kniv i dem?
Som tant har man väl en relation till sina rynkor och bristningar och ärr efter barnafödslar och kan se kroppen som en intressant karta över levnadsförloppet?
Som tant fattar man väl att detta är tidens gång, vi ska alla färdas samma väg och försöker därför uppskatta varje ålders särdrag?
Som tant hittar man väl sin kraft och utvecklar sin klokhet och börjar närma sig insikten om att det faktiskt är insidan som räknas i det långa loppet?
En del av svaret kan kanske hittas i Kerstin Thorvalls krönika från 2003: Jag har aldrig lärt mig att tycka om mig själv
skriven
Jag stormtrivs som 'Tant'*ler*
Välkommen till bloggriket!